Henning Nilsson

Hej igen!
Nästan två veckor, och 70 sidor, har gått sedan senaste inlägget. I "Mina drömmars stad" har huvudpersonen Henning Nilsson hunnit med ett år i stockholm. Han har träffat och förlorat vänner han mötte på sitt första arbete på en stearinfabrik. Lite som en del vänner för mig har kommit och gått medan jag själv har stått kvar med ett tiotal "fasta" vänner som alltid funnits där. Men här finns en skillnad mellan mig och Henning. Han har inga fasta vänner och ingen familj när han kommer till staden. Som tur är träffar han ganska snart, ca 30 sidor in, en vän som har levt hela sitt liv i staden och "Tummen" som han kallar sig är lite som en fast punkt i Hennings annars ganska stökiga liv.

Henning tar de jobb han får, lever så att han kan betala sin mat och sin hyra, men inte mycket mer. I det trånga rummet, där sju personer sover om natten, lär han känna Klara och Matilda, två tygväverskor på en fabrik. Tillsammans med Tummen, Klara och Matilda spenderar Henning sin fritid på att göra allt från att slappa i solen på gräsbeklädda kullar till att bevittna kvinnomördaren Göthes avrättning. "Två strålar av blod sprutade ut från den huvudlöse halsen, färgade snön, förenades till en sakta vällande ström". På sidan 63 beskriver Fogelström på ett målande sätt slutet för Göthe. 

Men en sak som ständigt återupptas av Henning, men framförallt Tummen, är "Revolutionen". Tummen är missnöjd med hur stockekarna (stockholmarna) finner sig i den hemska situation de allra flesta av de är i. Nästan alla pengar går till fabriksägarna, medans nästan allt arbete görs av de fattiga. Levnadsförhållandena för den enorma arbetarklassen är väldigt låga. "I frankrike försökte de ändå att göra revolution. Men här gör vi ingenting. Vi sliter och gnor för en spottstyver för knoget och när det inte räcker att leva på så tigger vi eller svälter. Och tycker att det bara är som det ska vara när varannan fabriksflicka går på gatan och till och med småflickorna säljer sig". Detta säger Tummen till Henning en av de första gångerna de träffas, på sidan 33, och detta tror jag är början på en lång historia.

Haregött!