Hej igen!
Efter en paus i läsningen på några dagar har jag återigen hoppat rakt in i 1870 talets Stockholm. Den tredje delen av boken börjar med ett kort kapitel där man återigen blir påmind om de hemska förhållandena "Stockekarna" levde i. Om de svåra sjukdomarna, de smutsiga husen och gatorna, den knappa tillgången på mat. Men efter denna kortvariga brutalitet tar historien om Henning, Lotten, Tummen och Matilda fart igen.
Henning och Lotten Nilsson har hunnit få tre barn och det fjärde är på väg. Tummen och Matldas äldste, Rudolf, är fyra år gammal och det är också snart Henning och Lottens August. Tummen har startat en liten förening där ett fem- till tiotal personer träffas en gång i veckan och diskuterar olika former av strejker, fackförbund etc. I huset på berget tar Lotten hand om alla barnen på dagarna, medan de andra vuxna jobbar.
Och här känner jag igen mig i något. Något som mina föräldrar alltid varit mot mig och som både kan vara extremt irriterande men också väldigt skönt. Överbeskyddande. Medan Rudolf får springa runt hur han vill får August knappt lämna trädgården, även fast de är jämngamla. Fogelström beskriver Lotten som "en skyddande skugga", som alltid finns där och vakar. Vad August än gör, varenda steg han tar vill Lotten övervaka och beskydda. Men det är inte lätt för henne att göra det, även fast August är en väldigt lydig liten pojke. Idag kan en sådan förälder (mina föräldrar?) ringa till barnets mobiltelefon (dock kanske inte om barnet är fyra år) för att få reda på exakt var de befinner sig. För en 1800 tals mamma, gravid och med fem barn att se efter, helt utan mobiltelefoner är det ett uppdrag som är i princip omöjligt att utföra.
Det är kanske därför som höggravida Lotten tar med de två pojkarna till ett hus som precis har brunnit, och vill visa pojkarna liken av de tre barnen som dog i branden, för att försöka få dem att förstå att de måste vara försiktiga. Ett avskräckande exempel.
Haregött!
En kritik mot dagens ungdomar är just att föräldrarna är alldeles för överbeskyddande och kväver sina barn i linda för att skydda dem? ´
SvaraRaderaSkillnaden mot då torde vara stort? Är detta en bra utveckling eller kan det vara bra att barn får ta ansvar tidigt och "pröva sina vingar"?
Skillnaden är stor. Men just i detta fall har Lotten före sin tid. I den tiden hon lever i behövde nästan alla föräldrar tidigt gå till jobb och något dagis var det inte att tala om. Därför fick barnen göra lite vad de ville och det resulterade i att de lärde sig stadens icke uttalade lagar den hårda vägen. En balansgång mellan överbeskyddande och inget skydd alls är nog det allra bästa.
SvaraRaderaHej Jens, intressant inlägg!
SvaraRaderaMen jag måste komma med en fråga. Är det bra eller dåligt att vara så överbeskyddnade? Visst kommer aldrig barnet råka illa ut. Men å andra sidan kommer barnet säkert dö utanb sina föräldrar inte finns med. Eller beror det på vilken tid vi lever i? :-)
Nu då Henning har en fru och flera barn så måste jag undrar hur mycket han har ändrats som person sen han kom till Stockholm som 15 åring. Jag är helt enkelt nyfiken på hur Stockholm för 152 år sen ändrade på ens personlighet, man ändras ju också mycket under de sena tonåren och det skulle vara mycket intressant att läsa om.
SvaraRaderaSimon: Ett mellanting mellan överbeskyddande och inget beskyddande är ju det allra bästa!
SvaraRaderaFredrik: jag är för lat för att svara på din kommentar :D