Så trolös är staden

Hej igen!

Jag har nu läst ut den klassiska Stockholms skildringen Mina drömmars stad skriven av Per Anders Fogelström. Läsningen har varit intressant och lärorik. Den pyrande revolutionen och de många strejkerna som bara väntar på att utlösas och sätta hela samhället uppbyggt på svinaktigt rika ägare och extremt fattiga arbetare i rullning har funnits där, liksom gömt under ytan. Under Ture "Tummen" Lindgrens skinn har det existerat en socialist med en väldig vilja att förbättra sina förhållanden, en ilska som skulle kunna göra stordåd. Det har även funnits kärlek och ömhet, vänskap och förtroende, arbete och vila. Mina drömmars stad har på ett nästan magiskt sätt beskrivit Stockholm genom en hamnarbetare och hans familjs perspektiv.

För det är ju det Henning Nilsson är; en hamnarbetare. I stort sett hela sin tid i Stockholm har han jobbat där och det är så Jag ser honom. Men det har sitt pris att slita ut sig 14 timmar om dagen, lyftandes säckar och lådor på oftast mellan 50 och 100 kilo. Henning har ganska länge haft mer eller mindre svåra smärtor i kroppen, framför allt magen, men han vill inte oroa Lotten så han biter ihop och kämpar vidare. Det är ett beslut som gör att smärtorna till slut tar över hans kropp och han blir liggandes. Några veckor efter diagnosen tuberkulos fastställs märker Henning att det ordinerade sängliggandet inte hjälper, och han bestämmer sig för att resa sig och gå ut. Det går inte mer än en sida innan han har tuppat av och blir hemburen. Han håller ut ytterliggare en sida innan han är borta, och så slutar tiden i stugan på söders berg för familjen Nilsson. I det näst sista kapitlet får man till slut reda på att Lotten flyttar hem till sin gamla mor med alla barnen. Hon adopterar också bort August till de rika herr och fru Bodin som länge tagit hand om honom en gång i veckan. I det allra sista kapitlet, med samma namn som första kapitlet och också hela boken (Mina drömmars stad) binds boken ihop lite som den startade med att en ung pojke har staden och möjligheterna för sina fötter. Men den här gången är det August och inte Henning som ser ut över Stockholm en sommarkväll:


 "Och medan människorna gick där förvandlades också de kända kvarteren, blev främmande. Ty: Staden växer och växlar ständigt, så mycket blir nytt, så mycket försvinner. Innan vi ännu märkt det går vi in i en annan stad, har vi hunnits förvandlas till främlingar. Så trolös är staden. Och ändå överger vi den inte, ändå älskar vi den som bara den som bedragits kan älska. Den väntade på honom, lockade nedanför hans barndoms grå berg."